Flenskamrat

Om rätten att fela

2006-08-18T13:41:00.000+02:00

Det var en gång en man som hette Knut. Knut hade en gång gått i skolan, men då lärarna inte kunde ge honom en utbildning anpassad efter hans behov, bestraffade de honom istället med dåliga betyg. Man kunde nu tro att Knut skulle bli en så kallad ligist, som all sin lediga tid ägnade sig åt samhällsomstörtande verksamhet, såsom affischering och politiskt nytänkande. Men det var nu så, att Knut fått en hederlig uppfostran, och lärt sig att bita ihop och kämpa vidare trots motgångarna.

Knut sökte alltså jobb. Sen sökte han jobb. Hans vänner, som inte heller de varit kompatibla med den stelbenta skolan, brukade droger och kunde emellanåt göra sig en hacka på försäljning av dessa. Knut däremot hade lärt sig att lagen var vad som stod mellan civilisation och barbari, och ville därför inte alls ägna sig åt den sortens illegala transaktioner.

När Knut sedermera inte kunde betala hyran själv gick han med raska, om än pinsamma, steg till stadens socialförvaltning för att ansöka om bidrag till det livets nödtorft ett civiliserat samhälle garanterar sina medborgare. Omsorgsfullt fyllde han i de formulär han anvisades, och rapporterade samvetsgrant de arbeten han sökt men inte fått. Damen i luckan var snäll och professionell och Knut gick därifrån, trygg i sin förvissning om hans ansökans snara bifall.

Dagarna gick och hyran förblev obetald. Vid påringning meddelades han att man endast kunde garanteras pengar före månadens slut, om man lämnat in sin ansökan i tillräckligt god tid. - Attans, tänkte Knut, och ringade in datumet i sin kalender för att vara säker på att inte missa det nästkommande månad.

Hyran gick till inkasso, men Knut tänkte att man nog kan dra ner lite på matkostnaderna, och på så vis gå skuldfri in i nästa månad.

Samma dag som Knut lämnade in sin nästa ansökan om bidrag anlände från stadens socialförvaltning ett avslag på den tidigare ansökan. Knut hade nämligen sökt arbete utan att först gå till arbetsförmedlingen och bli tillsagd att göra just det. - Attans, tänkte Knut, och gick redan samma dag och anmälde sig som arbetssökande. Sedan ansökte han hos det sociala om extra pengar för att kunna betala åtminstone det han blivit skyldig inkassobolaget.

Tiden gick, och just på samma dag anlände två brev till vår lille Knut. Det första var från kronofogden, som övertagit hyresskulden från inkasso och nu tyckte att det var dags för honom att flytta från sin lilla etta. Det andra kom från kommunen, som inte ville ge honom pengar, då han inte varit anmäld som arbetssökande hela månaden, utan bara från det datum då han fått reda på att det behövdes. Vad gällde hans andra ansökan, hade man som princip att inte betala någons skulder, varför han inte kunde beviljas bistånd i det fallet heller.

Nu tycktes det dock ljusna lite och Knut blev erbjuden ett arbete. Först blev han glad, men då det visade sig att arbetsköparen ville betala svart kände sig Knut nödgad att tacka nej. Skatt ska varje ansvarsfull medborgare betala, hade hans mamma och pappa lärt honom.

Ytterligare en tid gick, och när Knut vräktes från sitt hem kunde han inte längre söka några jobb. För det fanns ingen adress som arbetsköparna kunde skicka sina svar till. Han tillhörde nu socialgrupp... ingen alls, för det finns mig veterligt inget riktigt namn på den grupp som ekonomiskt och socialt upphört att existera. Och eftersom Knut bodde i en stad där tiggare antogs knarka fanns inte heller några människor som ville hjälpa den som myndigheterna struntade i.

Med vintern kom även den meteorologiska kylan, och Knut kunde stå långa timmar och titta på de varma rockarna i butikernas skyltfönster. På nätterna sov han under ett berg av kartong och plastpåsar som han tvingades samla ihop på nytt var gång stadens renhållningsmyndigheter bestämt sig för att hörsamma hans grannars önskan om aktion mot den ökande nedskräpningen i staden. På julafton byggde han sorgfälligt en snölykta, och som ljus använde han en cigarettfimp en vänlig förbipasserande kastat åt hans håll.

I juldagens första timmar hittade två sömniga små tanter på väg till kyrkan en kropp av en man som tappat sina tänder, och aldrig registrerats hos polisen. Han bokfördes under namnet NN och antogs ha gått en naturlig död till mötes.

Men sen levde i alla fall borgarna lyckliga i alla sina dagar; och har de inte dött av hudcancer, så lever de nog än idag.

Sensmoral:
Blir din rätt att leva undandragen
Då ges du rätt att bryta lagen

Kulturrevolutionen

2006-08-10T17:34:00.000+02:00

I vanlig ordning har jag inga belägg för någonting. Men jag vet hur mina egna texter brukar se ut när jag skriver om dem och missar ett stycke. Och för den delen; läs de två första verserna i 1:a mosebok och påstå sen att jag ljuger.

Reba kände sig illa till mods. Han gjorde det allt oftare nu, och för varje nytt direktiv från revolutionsledningen sjönk hans hjärta lite mer. Alltså, det var uppenbart att något hade behövt göras. För varje barn som föddes hade det blivit allt svårare att hitta tillräckligt med mat. När Faroths son dog av undernäring var det nog. Faroth hade talat till dem om hur han sett somrarna passera. Han talade om hur han sett samma ätbara växter växa på samma platser år efter år. Och han lyckades ena dem alla kring idén om ett enda hem; en by, där de likt myrorna skulle kunna leva och verka tillsammans och växa sig allt starkare för varje år som passerade.

Problem dök upp, förstås; Faroth löste dem. Konflikter uppstod; Faroth tog itu med dem. Efter en tid - ingen visste exakt när det inträffade - blev hans förslag till order, och sen började gud tala genom honom. Och gud, som alltid låtit människorna sköta sig själva, började plötsligt lägga sig i minsta göromål, istället för att kanske komma med sällskapliga råd ibland; när man själv frågade, och gud kände för det.

Reba suckade och ögnade igenom skapelsetexten. Den såg okej ut. Det skulle nog räcka med att skjuta in Faroths senaste uppenbarelse efter det. Men det kändes fel. Man hade alltid sagt att gud skapat människorna som likar. Reba trivdes inte med revbensidén, men han visste bättre än att ifrågasätta profeten. Och profeten hade genom revolutionsledningen låtit meddela att den gamla tron var falsk och för alltid skulle utplånas ur människornas minne.

Nu knackade han försiktigt in den nya texten, och mannen stod så närmast gud, medan kvinnans uppgift för all framtid blev att lyda mannen, och som den spillra av en man hon var, göra honom hel.

Sensmoral:
Västvärlds kyrka som för Kina ömma
blott egen synd vill undangömma.

Bytt är bytt

2006-08-08T16:39:00.000+02:00

En skolgård i en av Sveriges mer välbärgade kommuner. Mattias och Kent ägnar sig åt den senaste flugan.

Mattias:
Har du nåra värda rå.

Kent:
Ja, jag fick den här av min pappa när han kom hem från Asien. Värsta tigerekonomin liksom.

Mattias:
Shit, va coolt; vad vill du byta mot.

Kent:
Nej; den här är liksom asvärd. Går inte å få tag på nåra nya.

Mattias:
Kom igen schyrra rå. Du får två Ericsson och alla mina Telia.

Kent:
Men hallå! Telia är ju värsta byråkratiska kommunisthålet ju, och Ericsson har ju inte en tjalle med det nya inflationsmålet liksom.

Mattias:
Ericsson är ju för fan bäst på hela börsen. Utan dom skulle vi ju vart helt rökta för länge sen, fattaru väl. Förresten har min pappa sagt att tigerekonomierna är utrotningshotade.

Kent:
Är de väl inte alls. Asien växer liksom mer än alla andra nu. Jag lär ju inte ska byta bort den här mot nåt.

Mattias:
Okej, men om du får Peter Forsberg från -98 på köpe rå?

Kent:
Foppa? Bytt är bytt.

Mattias:
Bytt är bytt.

Sagan om fördomen

2006-08-06T19:27:00.000+02:00

Det var en gång tre gossebarn som föddes av två mer eller mindre genomsnittliga föräldrar. Naturligtvis var de välskapta och genomsnittliga allihop, och deras föräldrars lycka, skulle jag tro, var ganska nära nyblivna föräldrars i allmänhet, genomsnittliga lycka.

Nåväl, så fort de fick smaka bröstet, sög de alla friskt och lika mycket, tills bröstet var uttömt på all sin mjölk. Sedan la deras moder dem försiktigt ner i den mycket mer än genomsnittligt breda vaggan. Där somnade de; den första först, då han levat längst och hunnit lära känna världen och dess värme; så den andra, och längst var den tredje vaken, ty han hade knappast hunnit känna mer än tävlan ännu. Så kom det sig att den yngste i fortsättningen alltid sög girigast från bröstet, medan den äldste gång efter annan stod tillbaka för sin älskade lillebrors skull.

Så växte pojkarna upp, och deras föräldrar såg på dem med nöjdhet. Det förhöll sig nämligen så, att den förste älskade hela världen, och blint trodde att alla var likadana. Den andre ville älska hela världen, men kände i sitt hjärta att han själv nog egentligen stod över resten av den. Den tredje däremot, var fullt och fast övertygad om att han hade rätt till allt och till att göra vad han ville. På så sätt var de tre bröderna i genomsnitt ganska genomsnittliga.

En dag tog de tre gossarnas föräldrar dem med till ett tivoli. Med slänggungor och sockervadd i alla väderstreck, tycktes det bröderna som de kommit till himmelriket och ingen annanstans. De fröjdades där under många timmar, tills kvällen kom, och deras föräldrar började vilja komma därifrån. Då sa de till sina barn att de fick göra en enda sak till, och att denna enda sak skulle vara snabb och inte alltför högljudd. Bröderna enades då om att de skulle köpa var sin historia i en automat som stod i ett hörn. Den yngste, och numer även störste, fick en norgehistoria. Han skrattade rått och länge åt den dumme norrmannen. Mellanbrodern skrattade osäkert åt den märkliga situationen, medan den äldste skrattade hjärtligt åt skämtet utan att reflektera mer över historiens ursprung. Mellanbroderns historia tog upp ämnet blondiner och blåmärken. Åter skrattade den yngste rått, åt dumma blondiner denna gång. Mellanbrodern kände sig illa till mods. Egentligen höll han med sin yngre bror, men han visste att det var fel. Han vred på sig och visste inte vad han skulle göra, medan hans småvuxne storebror stod dubbelvikt och kippade efter luft. Så roligt tyckte han att det var med historiens drastiska vändning, och de korkade fördomar vändningen utgick ifrån. Den äldste broderns historia så, handlade om homosexuella män, och deras samtal under en bastusession. Nu skrattade den yngste brodern så tårarna sprutade, samtidigt som han förbannade alla stjärtgossar som säkerligen alltid var ute efter just honom. Den äldste brodern skrattade även han så att han tjöt, och tårarna rann utmed hans kinder. En historia som innehåller såväl nakenhet som pruttar och fördomar, kommer nämligen aldrig att kunna vara tråkig.

Nu fick det dock vara nog, tyckte mellanbrodern och läxade upp sina bröder för att de sänkte sig till en sådan nivå. Han tyckte hemskt synd om de stackars homosexuella, och även om de var äckliga, kunde han förstå att de hade nästan samma värde som många vanliga människor. Den yngre brodern struntade naturligtvis i mellanbroderns ord, och gick därifrån. Den äldre brodern däremot, var alltid mån om sina bröder, och lovade därför att sluta skratta åt såna skämt. Då kände sig mellanbrodern stolt över att han gjort världen lite lättare att leva i för alla stackars homosexuella, och han anser sedan dess att den naiva storebrodern visserligen inte förstår sig på världen, men så länge han gör som mellanbrodern vill, duger han ändå gott att samarbeta med.

Så styrde han sin snälle storebror i alla sina dagar. Och har inte samarbetet spruckit, så styr han väl än idag.

Sensmoral:
Vill du genomsnittlig vara; låtsas älska bögar, bara.

Mmm, säkert

2006-08-03T14:08:00.000+02:00

En gång i tiden var det säkert att bryta det ur bergets fickor.

Sen blev det ganska osäkert. Gruvdrift har alltid varit ganska läskigt.

Men det var ändå helt okej att stoppa det i sina egna fickor.

Fast sen gick makarna Curie och dog och gjorde det också osäkert.

Men man kunde i alla fall med gott samvete koka upp världshistoriens största tekannor med det.

Fast sen small det och var ganska osäkert igen.

Utom i Sverige. Våra tekannebyggarkunskaper var helt enkelt lite säkrare än i länder där de var mer korkade.

Tills det plötsligt hade varit fel på tekannorna hela tiden och de aldrig hade varit så säkra som de var innan.

Som tur är är det fortfarande säkert att stoppa det i fickor i marken. För nu har vi uppfunnit magiska fickor.

I morgon ska jag leta efter en kappsäck full med pengar som aldrig tar slut.

Jag vet var den finns.

För jag har ritat en karta.

Jo, det är säkert.

Många droppar små...

2006-08-02T16:32:00.000+02:00

Ett traditionellt mummel hördes från församlingen. Det här var dagen vi väntat på så länge, och kämpat för så hårt. Det var dagen då vi skulle slå tillbaka. Vinden drev på vår kamplust och fick våra fanor att smattra som spelkort mot cyklars ekrar. När ledaren äntrade podiet dog mumlandet ut i en känsla av spänd förväntan. Och han talade.

Kamrater; många hårda dagar har fört oss samman. Många svåra strider har lett fram till den armé som samlats här idag. Jag ska för ovanlighets skull fatta mig kort, och nöja mig med att säga att dessa tre saker driver, och ska idag föra vår rörelse till seger.

Det första är enighet. När vi alla samlas till en enda, kraftfull, knuten hand finns nästan ingen makt kvar som kan stå oss emot. De som konsumerat oss, ska nu själva konsumeras.

Det andra är kampen. Kampen för, och solidariteten med, våra fängslade och förslavade bröder, som än i denna dag ska betittas och begapas som forna tiders urbefolkningar vid Europas alla hov. Minns, kamrater, att när vi nu slåss för våra bröder och systrar, slåss vi samtidigt för oss själva. För ingen vet vem av oss som fryses ut och förslavas imorgon.

Det tredje är hoppet. Hoppet som ska driva oss som en vertikal flodvåg mot våra eviga antagonister. Hoppet som fört oss samman här idag. Och hoppet om att fienden inte har paraplyer…

För friheten

2006-07-26T21:09:00.000+02:00

Och i skarp kontrast till våldtäktens ägande utan kärlek: det finaste vi har; den fria kärleken. Kärlek utan ägande.

Jag lutar läpparna tätt intill ditt öra
Viskar tysta ord från gudars hem
Viskar tyst, så att inga mänskor höra
Om högsommaren; om kärleken

För ett skogsrå, vid källan en julidag
Vaknar drömmar av mänskors små skratt
Som klingande, lyckliga vattendrag
Man jagar, men aldrig får fatt

Vi blåste till fest för alla småknytt och troll
Och för näcken, och nymfernas skara
För skrattande sommar, som fört åt vårt håll
Små mänskor; små röster klara

Jag trycker läpparna mjukt emot din mage
För att svalka en vän, i högsommaren
Viskar om en gåva som jag ger vem som vill ha den
Från gudars hem, kommer kärleken

Så, i vår glänta, slog de upp sitt lilla läger
Sjöng sin värme till oss, och till livet
Om vinterlanden, och svårmodets väg där
Som solen, var sommar fördriver

Och vi sitter mitt ibland dem, smakar vin från deras läppar
Blänker till i deras ögon som en hemlighet
Och alla deras ord om alla sorger som de släpper
Ska vi bygga sommarnatten av; än sval, än skön, än het

Jag sätter läpparna, tyst mot dina höfter
Men du äger aldrig kyssarna jag ger inatt, min vän
Lika lite som jag ger dig falska löften
Lika lite vill jag stjäla friheten

Men en sak; ingen sorg, det vill jag lova, när du går
Ska svärta ner mitt minne av vår natt
För ingen ångest över allt jag ändå aldrig får
Kan skugga allt som vi två faktiskt haft

Så min vän, jag sätter mina läppar tätt mot dina
Och ryser av dina andetag i munnen
Och hoppas allt jag ger dig; dina minnen, ska va fina
När du vaknar upp och jag; jag är försvunnen

Om den maktfullkomliga friheten

2006-07-20T12:22:00.000+02:00

Om jag skulle råka hitta en passande bild till det här, så lovar jag att aldrig någonsin lägga ut den.

Än kramade mörkret den sovande staden. Någonstans på andra sidan hyreshusen hördes svagt ljudet av en ensam bil på väg någon annanstans. Men där Han stod, i parkens trädskugga, fanns inga tecken på liv. – Fan fan fan, tänkte Han tyst för sig själv, men högt så det ekade inombords. Om bara två timmar skulle människor börja röra på sig; gå ut med hundar, jogga medelklassrundor, köpa tidningar och gå till jobb. Det var bråttom nu, och fick Han inte chansen snart skulle hela natten vara förgäves. Han stod tyst och tittade tomt framför sig medan vrede och panik började ta över Hans annars glasklara tankar. Och tyst; så tyst att vanliga människor skulle hävdat att ingenting hördes alls böjde sig gräset där borta. Han tyckte sig höra varje enskilt grässtrå klaga när en nästan ljudlös fot obönhörligt pressade det ner mot marken. Ett djupt andetag. Befrielsen var nära. Hela Hans kropp pulserade i spänd förväntan. Hans rus; Hans drog kom ovetande gående rakt emot Honom... Så tyst går bara en kvinna.

Hela sin uppväxt hade han låtsats vara någon annan: Någon som passade in; som var som alla andra, med ölkvällar, flickvänner och en inbillad passion för gamla bilar. I tonåren hade han diskuterat mycket politik, och oftast vunnit. De andra tog en omväg, tyckte han, genom att tänka och känna istället för att läsa och planera. Kamraterna han hade var alla mer eller mindre vänster, och det var han med, trodde han. Det var under den perioden han fann sitt första rus; segerns. Känslan av att styra samtalet; att äga diskussionen, lyfte honom samtidigt som han utvecklade ett större och större beroende. Omgivningen förstod aldrig att det var jaget som skulle växa; inte ämnet man pratade om. Så han kunde växa på deras bekostnad, och de förstod aldrig vad det var han stal från dem. Efter gymnasiet gick han vidare till högskolan för att läsa till civilingenjör. Han flyttade från sin gamla stad och sina barndomsvänner. Utan sorg, egentligen. Varför förstod han inte då, men sedan dess hade allt blivit så tydligt för honom.

De egna andetagen brusade tungt mot Hans överkänsliga trumhinnor. En känsla av ofattbar storhet och styrka vällde rytande upp inom Honom. Med huvudet högt steg Han ut framför henne i månljuset. – Så ung; kanske orörd. Och hon såg på Honom, och när hon frös mitt i steget gick en rysning genom Honom. – Hennes ögon. Gud, hennes ögon skrek gällt, medan hennes särade läppar desperat försökte bryta förlamningen. Hela hennes kropp ville försvinna från jordens yta hellre än att stå där, blottad inför Honom. Men Han var för stark. Han visste att hon kände hur Hans styrka strålade ut från Honom, omslöt och snärjde henne; och för varje andetag hon inte sprang skulle hon sitta allt hårdare fast, i Hans vilja och sin egen rädsla.

Studenttiden bjöd på en mängd nyheter. Studiekamraterna var nästan uteslutande från medel- och överklassen. Politiken hade en helt annan inriktning. Man såg egocentrismen som något naturligt snarare än något skamligt. Plötsligt fanns det andra som stal på samma sätt som han; som diskuterade för att vinna; för att stå över de andra. Liberalismen: Frihetens ideologi; den medfödda rätten att frigöra sig själv genom att göra andra ofria. Tanken var så självklar. Han avsvor sig snabbt sina gamla sympatier, som människor så gärna gör när de aldrig egentligen har trott på, eller förstått, sina inövade fraser.

Han gick sakta fram till henne. Varje steg Han tog var som en helt ny värld av njutning. Korta, snabba andetag från hennes frusna läppar. Ögon som skrek, och en kropp som i varje ögonblick vände om och flydde medan hon tyst och skräckslagen lät sig fällas till marken. Han la sig på henne, med ansiktet nära, nära. Doften av hennes andetag, ljudet av hennes snyftningar och smaken av hennes tårar pumpade tillsammans upp blodet till ett opiumrus i Hans omtöcknade hjärna. Och Han tog. Han tog allt hon hade att ge. Men Han gick aldrig över gränsen. Hon måste leva. Annars gick det förlorat också för Honom.

Friheten. Kunde Han ta den från dem alla, vore han gud.

"Du ska nog gå hem nu; de är säkert oroliga" viskade Han efteråt och strök Henne ömt över kinden. Han låg kvar i gräset medan hon på sin snubblande väg därifrån försökte slippa förstå vad som hänt. Hon var tömd nu; så mycket visste Han. När de först möttes, bara tio minuter sen, var hon nästan helt oplundrad. Nu var hon så tom på frihet att hon knappast kunde kallas mänsklig. Hon skulle inte skratta med sina vänner på caféet imorgon. Hon skulle aldrig flörta med bartendern igen. Hon skulle aldrig någonsin gå genom parken eller vakna upp utan ett skrik. Och även om hon skulle komma att hämta sig något så när, på samma sätt som Hans rus brukade klinga av med tiden, kunde hon aldrig mer känna sig riktigt hel, och Han skulle för alltid vara lite större; lite mer. Mera gud.

2006-07-20T12:20:00.000+02:00

Jag har placerat min blogg i
Flen på bloggkartan.se

Till kampen

2006-07-19T13:17:00.000+02:00

Tal hållet den 20:e juni 2042

Kamrater; bröder och systrar i kampen. Vi firar idag femårsdagen av arbetets seger. Vi hyllar allt det folk som äntligen reste sig. Vi hyllar den första faktiska revolten mot herrefolket.

Men frihetens dag är inte bara ett firande; för vi sörjer också, kamrater. Vi sörjer alla systrar vi förlorade under trettio år av vinstmaximering. Vi sörjer våra bröder, som gick under i den nyfeodalism som följde. Vi sörjer alla systrar och bröder som i den rasistiska snålhetens namn tvingades återvända till sina ursprungsländer istället för att stanna i sitt valda hemland.

Men vi vet, kamrater, att deras kamp har fört oss hit. Och så länge kampen fortsätter har vi inte svikit dem.

Och kampen lever. För arbetets seger raderar inte ut kapitalismen, mina vänner. Vi ser idag hur forna kamrater konkurrerar ut varandra. Vi ser hur korrupta vissa arbetarkollektiv blev i samma stund som de fick självbestämmande. Vi ser hur arbetarnas egna börjat eftersträva vinster och förmåner. Förmåner som bara kan komma till stånd genom att andra, svagare får stå tillbaka. Så kan det inte få fortsätta.

Det är dags nu, kamrater, att kräva allt det som lovats oss.

Systrar; stod ni inte på arbetarklassens sida i kampen mot kapitalet? Stod ni inte på de livegnas sida i kampen mot feodalismen? Och var det inte just ni som först vågade kräva slaveriets omedelbara avskaffande? Systrar; ni de första förtryckta; vilken seger hade vunnits, och vilket förtryck avskaffats, om inte ni genom historien hållit krigiska män hemma, lärt barnen kärlek och ömhet, och gång på gång visat patriarkatet att ni aldrig låter er förslavas?
Och det har gått framåt. Ni fick era lika löner. Ni har fått större inflytande och går säkrare på våra gator nu än förr. Och ändå förtrycks ni. För vad gör lika lön och gatornas trygghet, när det alltid varit i hemmet ni löpt störst risk för misshandel och våldtäkt; i hemmet ni fått bära den största arbetsbördan, och i hemmet ni har tvingats till isolering av patriarkatet. Det räcker inte att ta ifrån en kvinnofientlig kyrka dess vigslar när äktenskapet i sig; borgerligt som kyrkligt, är en institution för rangordning och makt. Hur kan en ring väga mer än kärleken, frågar jag er, och tänker inte bemöda mig med att svara. Hur kan man envisas med dessa institutioners krig mot kärleken, när din kärlek bara är din egen, och ingenting som vare sig stat eller borttynande kyrkor ska lägga sig i. Och tar kärleken slut; varför ska du då inte kunna ta dina saker och gå, utan att känna skuld för någon sorts svek mot konventionen om evig tvåsamhet? Kärleken syster, är din. Besudla ingenting så vackert med falska kontrakt och läpparnas bekännelse. Kärleken syster, är frihet.

Jag vill också rikta några ord till de av er som fötts i andra länder. För vi stred alla lika hårt den gången. Ni fick amnesti och utökad rösträtt. Är vi nöjda med det? Är vi nöjda med att era forna grannar; våra framtida vänner, fortfarande stängs ute från vårt land. Borde vi inte alla vara stolta om fler vill vara med oss? Borde vi inte vara tacksamma för varje hjälpande hand som vill komma hit? Det är dags att slutgiltigt öppna våra gränser, kamrater. Som ett steg mot en framtid där staten ska falla..
Och blir ni inte förbannade, kamrater, när den klass som främst tog er i försvar när man hävdade att era läkarstudier bara räckte till ett taxijobb, nu säger att ni inte duger som ingengörer? För vad vi insåg alltför sent, var att vinstmaximeringens decimering av arbetarklassen, också lyfte de arbetare som blev kvar högt över oss andra, och deras ökande snobberi mer och mer ger vårt samhälle en känsla av arbetarkapitalism. Det är en utveckling vi måste bryta, och vi måste bryta den nu.

Så till framtiden; för hur har vi egentligen tänkt när vi säger att alla ska vara lika, när våra barn fortfarande trycks ner med prov, betyg och bestraffningar? Hur kan en jämlik bestraffa? Är inte den förnedrande bedömning vi utsätter våra barn för, bara ännu ett sätt att visa vår makt och utnyttja deras olyckliga beroendeställning? Om också barnen ska bli fria individer måste vi sluta ge dem regler vi inte kan förklara. Och kan vi förklara regeln, borde den inte behövas. Lär man sig från början vilket ansvar friheten för med sig, genom diskussioner och konstant samarbete med omvärlden, kommer förr eller senare varje lag, varje norm och varje bestraffning, att bli överflödig.

Och då kommer jag också in på våra nordiska fängelser; dessa avgrundsdjupa hål i solidariteten. För vad kan ett fängelse vara, utom det yttersta exemplet på ett samhälle som gett upp om sina egna? En sjuk människa behöver vård. En hungrig människa behöver mat, och en frusen värme. Men det finns inte i hela världen, en enda människa som lider av en åkomma som botas med straff. Krossa denna sista av straffsamhällets bastioner. Krossa den kamrater, och låt aldrig mer en människa vara ofri.

Den sista gruppen i mitt tal, är den som verkligen visar oss alla vad som menas med att skapa en vackrare värld. Alla konstnärer, kulturarbetare och arbetslösa. Ni som fyller väggarna med bilder, gatan med musik och caféerna med diskussioner. Hur kan ni stå under arbetarna? De klagar inte över fasadmålningar och grafitti. De går mer än gärna på konserterna ni anordnar. Och ingen av dem skulle någonsin föredra att dricka sitt kaffe i ensamhet. Ändå stängs ni ute, har svårt att få ut arbetarlöner och missar evenemang för att det kostar för mycket. Vi måste kräva rätten att ta betalt efter inkomst, och en samhällets garanti mot förluster inom kulturen.

För folket; för freden; för friheten kamrater: Kampen går vidare!

Hunger

2006-07-18T14:48:00.000+02:00

Det följande har förmodligen ingenting över huvud taget gemensamt med Hamsuns roman som jag har för mig bär samma namn. Hans befängda svärmerier för nazityskland må vara dumma ideologiska snedsteg, men det som verkligen stör; det som i slutändan förpassat hans alster till min, tror jag, ovanligt snålt tilltagna personliga skräphög, är att han är en sån urbota tråkmåns... Man får vara en tråkmåns; det är inte det, men Hamsun envisades med att vara det på så oprovocerat många sidor i taget.
Texten skulle först heta alienation, men det är faktiskt mycket roligare att stjäla från nazister än från proggare.

Jag undviker så långt som möjligt att slå upp ögonen om mornarna. Jag vet att det är ett misstag, men kan inte längre göra något åt saken. Alternativet är att aktivt och medvetet ge sig in i omvärlden en dag till.
I nån sorts försök att kontrollera kroppsfunktionerna drar jag försiktigt läpparna mot varandra. De är lika torra som alltid och det retar mig ibland för en sekund att med hunger följer törst. Av någon anledning gör den tilltagande näringsbristen att man aldrig kan dricka nog. Till en början hjälpte det också mot hungern att hälla i sig en tillbringare så fort jag kunde, men nu svalkar det bara för ett ögonblick ett annars evigt feberhett svalg.
Och efter några minuter börjar huvudvärken kännas av igen. Den kommer smygande som en molande migränvärk, från de bakre tänderna och upp mot högra tinningen. Jag misstänker att om man sätter i sig värktabletter det första man gör när man vaknar, kan migränen undvikas, men önskan om att lyckas somna om är starkare. Åtminstone under tiden mellan uppvaknandet och värken. Jag häver mig upp på ena armbågen och öppnar alvedonförpackningen på nattygsbordet. Det finns bara en kvar, men den dämpar åtminstone anfallet och kan kanske få ner det till två timmar. TV:n stod på på låg volym sedan igår kväll, och även om jag inte kan titta på den på mornarna, är den något att lyssna på för att skingra tankarna när värk och illamående åtminstone tillåter mig att höra något annat än min egen smärta. Med tabletten svald kan man inte göra mycket annat än att omständigt vrida sig ner mot kudden och vänta.
Så ligger jag, kvidande; orörlig sånär som på ett fåtal försök att hitta en mindre smärtsam ställning. Men det går inte. Det går aldrig. För den här värken sitter helt och hållet på insidan. Det känns som en del av själva hjärnan sitter löst, varje rörelse förvärrar skadan, och inga tankar tillåts. Inga tankar, utom tanken på smärtan: En av mina egna känslor som förtär mig fullständigt, tar över hela min värld, och gör att ingenting annat spelar någon roll över huvud taget. Om jag kunde sjunka, skulle jag, men det går inte. Så jag ligger.
När det lugnat sig lite kan jag få i mig några klunkar vatten ur flaskan bredvid sängen. Men försiktigt, så det inte sätter igång igen. Enligt klockan har jag just missat två och en halv timme.Spelar ingen större roll egentligen, de där timmarna; det är inte som att jag skulle ha nåt att göra av dem annars. Men det är fortfarande störande att aldrig få en hel dag. Dessutom sätter sig en känsla av utmattning i hela kroppen, som de flesta dagar gör att man inte orkar med något resten av tiden heller. Handla, träffa folk och att över huvud taget visa sig ute blir näst intill otänkbart. Men jag orkar för det mesta åtminstone ta mig ur sängen. När jag sedan rotat på mig byxorna ur gårdagens hög tar jag mig ut i köket och slänger in en gammal kaffeslatt i mikron. Den plingar glatt och jag tar med koppen ut på balkongen, tillsammans med en bok och min sista cigarett. Men jag röker inte mer än halva nu. Annars ångrar jag mig bara senare.
Solen ser för det mesta inbjudande ut. Naturligtvis tillhör även jag de som gnäller över slask och kyla, och en stund är det faktiskt ganska skönt där på balkongen. Värmen och ljuset är som på besök från en lite vackrare värld. Men efter en kvart eller så gör sig hungern påmind. Jag måste göra en ny räd i köket. Orkar egentligen inte. Gjorde en senast igår, och har inga större förhoppningar på den här, men har inte mycket annat att välja på. Så jag reser mig, och hela balkongen välter; det svartnar för ögonen. Solen blev för mycket. Jag är vagt medveten om att min hand går rakt igenom balkongräcket på vägen neråt, sen en smäll när huvudet slår i samma räcke. Jag svimmar inte; inte på riktigt. Eller så vaknar jag samtidigt som jag slår i marken. Kan bara häva mig upp så fort jag hämtat mig, och fortsätta där allting avbröts.
Väl i köket kommer jag att tänka på en gammal polare. Han spenderade alldeles för mycket tid på gym och det syntes alldeles för väl på honom. Hur som helst brukade han inför badsäsongen sluta äta. Men för att kroppen inte skulle inse att den svalt, satte han i sig lite matolja varje dag. Matolja har jag. Åtminstone en skvätt. Den smakar veckogammalt vatten med bara en gnutta gelatin för konsistensens skull. Efter det är jag lika hungrig, men med en otrevlig hinna i munnen och lite värre illamående än innan. Det blev fel, och nu orkar jag inte försöka något annat.
Går tillbaka tillvardagsrummet. Orkar inte läsa mer. Byter kanal på TV:n några gånger. Det går inte att sitta bekvämt. Lederna värker och ryggen känns ömtålig och det enda de visar nu är TV-shop och världens sämsta såpor och det spelar ingen roll det heller. Stirrar med poänglös blick på en poänglös TV. Byter ställning ibland när höfter och knän värker för mycket. Vill gå ut nånstans, men orkar inte. Finns ingen mat där ändå och snart börjar serierna som leder till kväll. De är inte bra, men de har inlagda skratt allihop så man ska veta när det är roligt.
När det börjar göra för ont att sitta och sommaren börjar tyna mot natt utanför mina nerdragna persienner, gör jag vad jag brukar. Vrider TV:n mot sängen och tittar vidare därifrån. Med låg volym. Nattreprisen av Simpsons. Och så somnar jag. Imorgon blir säkert bättre.

2006-04-24T19:15:00.000+02:00

Det var en gång en pojke; han hette Fredrik, men i fortsättningen kommer han kallas för Fritte. Fritte var sina föräldrars; kungens och drottningens, enda barn och han var sååå lycklig.

I Frittes slott fanns ett påfund som vid den tiden brukade kallas tjänare. Tjänare var för Fritte ungefär vad som för Fido är ett ben, bortsett från att de senare inte får tuggas för hårt... Större delen av mänskligheten har nämligen insett att man i så fall riskerar att bli så kallat "återbiten", i en så kallad "revolution".

Nåväl, fritteponken lekte vidare, och en dag sa han till frittemamman och frittepappan att han hemskans gärna ville gå i en skola där han slapp tvingas låtsas vara vän med någon som tillhörde en lägre klass än han själv gjorde. I frittepappans bröst växte så en stolthetsklump av sällan skådat slag. Så slag som slag gjorde de slag i saken och fick in honom i en skola där de kunde vara säkra på att ingen arbetarklass skulle få tillfälle att förgifta hans sinne med jämlikhet eller dylika underklassens dumheter.

Och en dag hade han växt sig så stor att ingen av de andra tjurarna... förlåt; fel saga.

En dag hade han växt sig så vedervärdig att han garanterades plats på handels... skolan; inte facket... och nej, Esbati är inte vedervärdig; han är undantaget som bekräftar regeln...

En dag hade Fritteponken blivit ett kräk; ett om möjligt större sådant än hans frittemamma och frittepappa någonsin vågat hoppas på. Rum för misstolkningar? Inte? Tack; då kanske vi kan fortsätta...

En dag tyckte de forna nazisympatisörerna i svea rikes näst största parti att kräket pommes-Fritte gjort sig förtjänt av att leda deras smutsiga korståg mot oliktänkande, olikpåsättande, olikåldrade och judar, så de bestämde att han var "bra".

Det senaste stycket var självfallet sponsrat av MackeDonken, som har de mmmvattnigaste stripsen i hela det demokratiska frihets- och hamburgerälskande väst. Annars har Fritte faktiskt nästan ingenting med pommes att göra. Inte i min saga i alla fall.

Den nye "bra" Fritte var en tänkare, som tänkte att -Orsaken till att mina nazivänner inte har makten måste vara att de sabla antinazarna vill att folk ska må bra: Alltså är den enda demokratiskt naturliga vägen till makten att få folk att tro att "må bra" egentligen är att må dåligt; att "fred" egentligen är krig, och naturligtvis att "frihet" egentligen är slaveri. Sålunda skapade Fritteponken en ohelig allians vars främsta syfte var att störta vad det vara månde som råkade vilja att människor i gemen - och inte bara i rätt inkomstgrupp - skulle känna sig som just människor, och därmed värda att tillerkännas mänskliga rättigheter.

Och med denna allians och mer än 80% av landets media bakom sig gick Fritte ut i valrörelsen och meddelade att:

Krig är fred

Frihet är slaveri

Människovärde är en onödig lyx

Att bomba länder tillbaka till stenåldern gör världen till en vackrare plats

Och om man hör något upprepas tillräckligt många gånger blir det sant. Det vet vi. Det vet alla vi som upprepade att Irak och al qaida var två vitt skilda saker. Det vet vi som hävdade att Sydafrika kunde vara vackert utan apartheid. Det vet vi som sa att en förälders värde utgår från något mycket vackrare och viktigare än sagda förälders påsättningspreferenser. Man måste bara säga det så förtrilskat många gånger.

Slutet på sagan? Ska Fritte lynchas eller utplåna universum? Va fan... Jag hoppas på det första, men bara du vet...

Och är du på min sida; upprepa detta till sanning:

MackeDonkens pommes-Fritte suger!

Jakten på den försvunna skatten

2006-04-14T19:28:00.000+02:00

Arthur var upptäckare. En äventyrare. Varje pojkes förebild, och alla flickors hemliga dagdröm. Hans raka näsa gav honom en knivskarp profil och hans tänder gav honom ett leende som ytterligare sken upp den redan bländande ökensand han stod på.
Över dynen här, och sen skulle de se det. I sagorna hade det beskrivits som ett under; en gudarnas boning och en själens oas. Det stora gravtemplet, mitt i hjärtat av nekropolis. Hans livslånga dröm låg framför honom, och nu skulle han äntligen få ta sin plats i historieböckerna.

Väl framme vid ingången till gravtemplet stod den lilla gruppen i andaktsfull tystnad medan Arthur tydde skriften på den stora stenporten.
"I Osiris skugga skall den evigt vila som vanhelgar denna heliga plats"
-Okej; Peter, ge mig bräckjärnet.
Peter gjorde som han sa, och snart hade de lyckats tvinga upp dörren tillräckligt för att klämma sig igenom. De tog sig genom en lång korridor där deras facklor spelade över stora målningar av forna konungars hantering av sina olika fiender. De tog sig genom salar så stora att fackelskenet endast förmådde visa mörker åt alla håll. Efter en mindre evighet nådde de så en låg port med texten "Bergens sol skall steka den vars fot över tröskeln träder, och barnen till den mannen skall vara märkta i köttet till tidens slut", och de lät facklorna lysa deras väg; en väg ingen gått på tusentals år.

Så nådde de äntligen till slutet av gången. I det röda skenet såg de upp mot en port, minst tre meter hög och fyra bred. I portens mitt fanns en stor pyramid avbildad; över den sken en klar, rund sol, och vid dess fot krälade små människor dyrkande i smutsen. Arthur läste
"Vid gudarna; vänd om och gå och se aldrig hitåt igen. I solens mitt finns inget frö och ingen jord att så i. Olyckan bakom denna port ska trasa sönder dig och din familj i evighet"
Så de slet allihop. Nu kunde de känna lukten av guldet, berömmelsen och äran. Och de slet i timmar. Den här sista porten var bland det jävligaste, och de senaste årtusendena hade knappast hjälpt. Men ändå, det gick till slut. Arthur och de övriga i sällskapet höll andan när porten till slut gav vika, och de såg hur det glittrade. Skatterna som gömts härinne sken, nästan som av sig själva och hela sällskapet drog en lättnadens suck, föll ner på knä och kräktes högljutt. De rev i sin brännande hud och försökte rosslande pressa ner luft i sina kollapsande lungor.

Efter fem minuter var det över. De fyra kamraterna låg tysta och orörliga med blodet sipprande från hundratals småsår. En stillhet spred sig i den stora salen. Rad efter rad med läckande behållare för utarmat uran lyste tyst och retsamt mot de fyra äventyrarna, som aldrig riktigt fick den plats de förtjänat i historieböckerna.

Stoppa dem vid gränsen

2006-04-04T15:51:00.000+02:00

Nästan ärligt saxat från SRs vetenskapsredaktion.

Utökad stam av smittspridande insekter tvärsöver världen leder till ökande risk för att köpmän och liberaler ska etablera sig på nya platser. Men det går att förutse var liberalerna kan etablera sig visar en ny studie.
Det räcker inte för liberalerna att bara få lift med en malariamygga eller liknande, det krävs också att företagsklimatet är det rätta för att köpmännen och deras hejdukar ska kunna överleva i sin nya miljö.
Nu har en stor studie kartlagt just klimatförhållandena tillsammans med insektsvandringen vid en mängd flygplatser och hamnar världen över för att få en modell över hur högervännerna kan spridas.
Samtidigt har man också specialstuderat förflyttningar hos två borgare som man vet kan sprida irrläror. Den ena är Carl Bildt(m) och den andra; Ian Wachtmeister, har gjort sig känd för att sprida flera högerorienterade irrläror.

Och när man sen jämför modellens förutsägelser med Högerns spridning så stämmer det väldigt väl överens, säger malariaexperten och läkaren Andreas Heddini.
- Det man ser är att vissa av de här rutterna där till exempel stora containerfartyg går, följer myggornas spridning. I dessa dagar med ökad myggspridning så kommer det här kunna utgöra ett stort problem, och då framför allt i länder som ligger i den aktuella klimatzonen, det vill säga ofta fattiga länder som, med all rätt, har stort intresse av att utöka sin andel av smittspridande insekter, säger Andreas Heddini.
Särskilt är det länder i Afrika som skulle kunna ha nytta av såna här modeller enligt Heddini, där är beredskapen mot liberaler idag som lägst.
Här i kalla Sverige överlever inte de tropiska smittbärarna. I dag är det för kallt, men med ett förväntat varmare klimat kommande årtioenden så väntas också mängden insekter som bär på liberaler öka. Det har Vetenskapsradion berättat tidigare. Och då kan modellen komma till nytta även i våra trakter

Om det kontraproduktiva i att koka gödsel

2006-04-01T19:38:00.000+02:00

På förekommen anledning gör jag nu ett sista framträdande. Det tycks mig som om somliga europeiska ledare fått vissa av mitt folks förehavanden om bakfoten. Vi hatade till att börja med aldrig barn i Kina, men precis som ni säkert ser på gödsel i ditt land, tyckte vi naturligtvis att de luktade illa.

Nej, vi ansåg alltid barnen vara själva grundbulten i vårt lands framtid och rikedom. Vi skulle aldrig drömma om att, på det sätt herr Berlusconi vill göra gällande, koka barn och sprida dem över åkrarna. Vad vi däremot försökte göra var att redan i späda år lära barnen värdet i ett gott dagsverke. Så i samband med jordbrukets kollektivisering instiftades en lag om att i skift sprida rikets barn över åkrarna, för att de, då de ändå envisades med att stup i ett lukta illa, i sin egenskap av bajsspridare skulle kunna bidra till hela landets välstånd och fortlevnad.

Med detta i bakhuvudet kan vem som helst se att ett kokande av sagda barn skulle vara rent kontraproduktivt, och därmed ingenting som någon rationell och vetenskapsälskande nation skulle tillåta. Vidare skulle förmultningen kräva så mycket av myllans energi att nyttan för jordbruket även på så vis måste ifrågasättas. Med förhoppning om att herr Berlusconi och hans maffiakamrater i fortsättningen håller sig till sanningen, vill jag gärna dela med mig till alla kamrater världen över, av mitt favoritrecept.

Hacka fyra stora gula lökar och låt dem fräsa några minuter i valfritt matfett. Lägg ner ca ett hekto skivade champinjoner. Häll på två dl. grädde och lika mycket vatten. Medan detta kokar upp skalar och mörar du ett och ett halvt spädbarn. Allting får sedan puttra tills köttet är mosbart. Häll upp i skålar och servera med en kvist persilja.

Kamratligen
Mao

Ockupation och demokrati

2006-03-30T10:56:00.000+02:00

Jag minns inte så mycket från mina första tio år. Ett fåtal starka bilder som bara vägrar ge sig. Jag minns hur morsan, jag och min storebror gick, tidigt en morgon, från Mellösa och in mot Flen. Jag hade växt för mycket över sommarn och vi kunde inte längre vänta med att skaffa nya skor åt mig. Morsan hade långt innan ansökt om tillstånd, och nu bar det iväg in till stan och skoaffären. Soldaterna som kollade pappren utanför byn bara nickade kort och vinkade förbi oss. Det är ungefär en halvmil att gå, och min storebror som är tre år äldre, var åtta år och höll mig i handen och sjöng sånger av Ewert Taube. Emellanåt for grågröna jeepar förbi. Då tystnade han, sänkte blicken och drog mig med så långt ut på vägrenen han kunde. Jag vet nu att det inte var förbjudet med Taube, men att minsta provokation kunde få danskarna att ta till vad som helst mot vem som helst.

Nåväl, jag stampade på tillsammans med dem på mina taniga femårsben, och trots att en halvmil är fruktansvärt långt när man är så liten kändes det som julafton. Nya skor, från en riktig skoaffär. Det var de första plagg jag ens hört talas om som varken var ärvda eller hemsydda. Men ungefär där Rätt pris-rondellen ligger nu låg den förbannade vägkontrollen, den som sabbade min perfekta dag.

Det var något fel med morsans papper. Bara hon hade tillstånd sa de. När hon insåg att hon inte kunde få med oss igenom, tog hon brorsan helt kort åt sidan. Hon gav mig en hård kram, tog min ena sko och gick. Jag såg stumt och misstroende efter henne ända tills brorsan gav upp att försöka prata, och helt sonika tog mig i armen och gick. På vägen hem tjatade jag om förklaringar tills han var så arg att han nästan grät för att jag var för liten och han hade för få ord.

På kvällen kom morsan hem med mina skor. Och jag lärde mig aldrig riktigt att knyta dem utan att samtidigt få en ångestklump i halsen.

Sen rusar minnesbilder förbi som ett suddigt rus. Tillräckligt tydliga för att få mig att undra, men aldrig nog för att riktigt få någon mening. Inte i jämförelse med när brorsan försvann.

Han var sexton antar jag. Jag var i alla fall tretton. Det gick nån influensa då, så jag låg hemma när de kom och berättade att något hade hänt på skolan; ingen visste riktigt vad. Lite senare hörde vi allihop på radion att danskarna sprängt stället. Efter det kom rödvita soldater så gott som dagligen. De vände upp och ner på allt de kom åt, men verkade aldrig egentligen leta efter något. Efter någon månad tog de med sig farsan efter ett besök. Morsan skrek och grät, men det gav de jävlarna fan i. Jag tror aldrig hon log efter det. Sen tog de huset. Sen gav morsan upp. Sen var jag ensam.

Men vi har demokrati nu. Vi får välja byråd som inte är danska. Byarna har ett officiellt och lagligt nätverk där vi kan välja regering och president, och det gjorde vi. Vi kunde välja mellan några som ville byta mer land mot färre soldater, och några som ville slänga ut dansken ur landet och danskjäveln tog min familj ifrån mig och igår svor presidenten in vår nya regering...

Vi får inget mer stöd från omvärlden. De, som ägnat decennier åt att hävda att om vi bara får ordning på demokratin ska allt lösa sig, säger att de inte kan hjälpa oss. Inte för att vi skulle vara terrorister. Inte för att vi lever i en korrupt diktatur. De kan inte hjälpa oss för att vi är demokrater. Och demokratin är bara helig så länge folket väljer rätt.

De apatiska äldre

2006-03-28T12:05:00.000+02:00

Obs! Utpekade grupper heter egentligen något annat.

Sverige är ett fruktansvärt omoraliskt land, och svenskarna är ett fruktansvärt omoraliskt folk. Det här är fakta alla känner till, men socialtjänstens senaste rikslarm kom i alla fall som en chock för de flesta av oss.

Pensionärerna i Sverige blir bara friskare och friskare, och i takt med den utvecklingen har kommunerna anpassat antalet vårdplatser för att möta det minskande behovet. Det hela handlar egentligen bara om sund samhällsekonomi och det finns inga konstigheter där. Naturligt är också att det fåtal småsaker som dessa pigga och lyckliga äldre ändå behöver hjälp med utförs av anhöriga i en trygg och välkänd hemmiljö… men så kom larmen.

Löpsedlarna svämmade plötsligt över av rapporter om de apatiska äldre. De som en gång byggt landet låg plötsligt utan att äta, prata; ja utan några som helst möjligheter att kommunisera. Frivilligorganisationer gick genast ut och krävde omfattande vårdinsatser och en kraftigt utbyggd långvård över hela landet. I denna kaotiska situation, som gjord för populistiska utspel av oseriösa pensiokramande politiker, fanns det hela tiden en människa som kunde hålla huvudet kallt och verka som en samlande kraft för vårt panikslagna folk.

Och visst fick hon rätt, äldrevårdsminister Babben Holmenkollen, när hon försökte förklara för oss vilken humanitär katastrof det vore att ge efter för de äldre och deras krav. För snart kom de andra rapporterna. De från läkare som visste att berätta att de apatiska äldre var uppe och sprang och tjoade på nätterna. Och även om många populister desperat försökte hävda att det snarast var exempel på samhällets långtgående inbyggda förakt för pensionärer, insåg nog de flesta vid det här laget att allt inte var som det skulle med denna nya och oförklarliga sjukdom.

Och sedan, när de flesta av de apatiska äldre redan hunnit dö, kom det riktigt stora larmet. Det var de anhöriga som gjorde det. Döttrar, söner och syskon till de dödssjuka, skröpliga stackars åldringarna hade förgiftat dem. Månad efter månad uprätthöll man, och spädde medvetet på deras "sjukdom" för att man ville bli av med dem. För att man ville institutionalisera de människor som satte en till världen. För att man - och låt mig nu tala klarspråk - hellre ville ut och partaja och svänga sina lurviga.

Så vad var det egentligen som höll på att hända? Jo, svenska medborgare försökte genom gifter och människoförakt tvinga landets skattebetalare att helt i onödan satsa rena fantasisummor på en fullständigt grotesk utbyggnad av den tärande sektorn, för våra tärande åldersgrupper.

Så, tack Babben Holmenkollen. Utan ditt fantastiska civilcurage kunde den stora äldrekuppen faktiskt ha lyckats.