Om rätten att fela

Det var en gång en man som hette Knut. Knut hade en gång gått i skolan, men då lärarna inte kunde ge honom en utbildning anpassad efter hans behov, bestraffade de honom istället med dåliga betyg. Man kunde nu tro att Knut skulle bli en så kallad ligist, som all sin lediga tid ägnade sig åt samhällsomstörtande verksamhet, såsom affischering och politiskt nytänkande. Men det var nu så, att Knut fått en hederlig uppfostran, och lärt sig att bita ihop och kämpa vidare trots motgångarna.

Knut sökte alltså jobb. Sen sökte han jobb. Hans vänner, som inte heller de varit kompatibla med den stelbenta skolan, brukade droger och kunde emellanåt göra sig en hacka på försäljning av dessa. Knut däremot hade lärt sig att lagen var vad som stod mellan civilisation och barbari, och ville därför inte alls ägna sig åt den sortens illegala transaktioner.

När Knut sedermera inte kunde betala hyran själv gick han med raska, om än pinsamma, steg till stadens socialförvaltning för att ansöka om bidrag till det livets nödtorft ett civiliserat samhälle garanterar sina medborgare. Omsorgsfullt fyllde han i de formulär han anvisades, och rapporterade samvetsgrant de arbeten han sökt men inte fått. Damen i luckan var snäll och professionell och Knut gick därifrån, trygg i sin förvissning om hans ansökans snara bifall.

Dagarna gick och hyran förblev obetald. Vid påringning meddelades han att man endast kunde garanteras pengar före månadens slut, om man lämnat in sin ansökan i tillräckligt god tid. - Attans, tänkte Knut, och ringade in datumet i sin kalender för att vara säker på att inte missa det nästkommande månad.

Hyran gick till inkasso, men Knut tänkte att man nog kan dra ner lite på matkostnaderna, och på så vis gå skuldfri in i nästa månad.

Samma dag som Knut lämnade in sin nästa ansökan om bidrag anlände från stadens socialförvaltning ett avslag på den tidigare ansökan. Knut hade nämligen sökt arbete utan att först gå till arbetsförmedlingen och bli tillsagd att göra just det. - Attans, tänkte Knut, och gick redan samma dag och anmälde sig som arbetssökande. Sedan ansökte han hos det sociala om extra pengar för att kunna betala åtminstone det han blivit skyldig inkassobolaget.

Tiden gick, och just på samma dag anlände två brev till vår lille Knut. Det första var från kronofogden, som övertagit hyresskulden från inkasso och nu tyckte att det var dags för honom att flytta från sin lilla etta. Det andra kom från kommunen, som inte ville ge honom pengar, då han inte varit anmäld som arbetssökande hela månaden, utan bara från det datum då han fått reda på att det behövdes. Vad gällde hans andra ansökan, hade man som princip att inte betala någons skulder, varför han inte kunde beviljas bistånd i det fallet heller.

Nu tycktes det dock ljusna lite och Knut blev erbjuden ett arbete. Först blev han glad, men då det visade sig att arbetsköparen ville betala svart kände sig Knut nödgad att tacka nej. Skatt ska varje ansvarsfull medborgare betala, hade hans mamma och pappa lärt honom.

Ytterligare en tid gick, och när Knut vräktes från sitt hem kunde han inte längre söka några jobb. För det fanns ingen adress som arbetsköparna kunde skicka sina svar till. Han tillhörde nu socialgrupp... ingen alls, för det finns mig veterligt inget riktigt namn på den grupp som ekonomiskt och socialt upphört att existera. Och eftersom Knut bodde i en stad där tiggare antogs knarka fanns inte heller några människor som ville hjälpa den som myndigheterna struntade i.

Med vintern kom även den meteorologiska kylan, och Knut kunde stå långa timmar och titta på de varma rockarna i butikernas skyltfönster. På nätterna sov han under ett berg av kartong och plastpåsar som han tvingades samla ihop på nytt var gång stadens renhållningsmyndigheter bestämt sig för att hörsamma hans grannars önskan om aktion mot den ökande nedskräpningen i staden. På julafton byggde han sorgfälligt en snölykta, och som ljus använde han en cigarettfimp en vänlig förbipasserande kastat åt hans håll.

I juldagens första timmar hittade två sömniga små tanter på väg till kyrkan en kropp av en man som tappat sina tänder, och aldrig registrerats hos polisen. Han bokfördes under namnet NN och antogs ha gått en naturlig död till mötes.

Men sen levde i alla fall borgarna lyckliga i alla sina dagar; och har de inte dött av hudcancer, så lever de nog än idag.

Sensmoral:
Blir din rätt att leva undandragen
Då ges du rätt att bryta lagen

Kulturrevolutionen

I vanlig ordning har jag inga belägg för någonting. Men jag vet hur mina egna texter brukar se ut när jag skriver om dem och missar ett stycke. Och för den delen; läs de två första verserna i 1:a mosebok och påstå sen att jag ljuger.

Reba kände sig illa till mods. Han gjorde det allt oftare nu, och för varje nytt direktiv från revolutionsledningen sjönk hans hjärta lite mer. Alltså, det var uppenbart att något hade behövt göras. För varje barn som föddes hade det blivit allt svårare att hitta tillräckligt med mat. När Faroths son dog av undernäring var det nog. Faroth hade talat till dem om hur han sett somrarna passera. Han talade om hur han sett samma ätbara växter växa på samma platser år efter år. Och han lyckades ena dem alla kring idén om ett enda hem; en by, där de likt myrorna skulle kunna leva och verka tillsammans och växa sig allt starkare för varje år som passerade.

Problem dök upp, förstås; Faroth löste dem. Konflikter uppstod; Faroth tog itu med dem. Efter en tid - ingen visste exakt när det inträffade - blev hans förslag till order, och sen började gud tala genom honom. Och gud, som alltid låtit människorna sköta sig själva, började plötsligt lägga sig i minsta göromål, istället för att kanske komma med sällskapliga råd ibland; när man själv frågade, och gud kände för det.

Reba suckade och ögnade igenom skapelsetexten. Den såg okej ut. Det skulle nog räcka med att skjuta in Faroths senaste uppenbarelse efter det. Men det kändes fel. Man hade alltid sagt att gud skapat människorna som likar. Reba trivdes inte med revbensidén, men han visste bättre än att ifrågasätta profeten. Och profeten hade genom revolutionsledningen låtit meddela att den gamla tron var falsk och för alltid skulle utplånas ur människornas minne.

Nu knackade han försiktigt in den nya texten, och mannen stod så närmast gud, medan kvinnans uppgift för all framtid blev att lyda mannen, och som den spillra av en man hon var, göra honom hel.

Sensmoral:
Västvärlds kyrka som för Kina ömma
blott egen synd vill undangömma.

Bytt är bytt

En skolgård i en av Sveriges mer välbärgade kommuner. Mattias och Kent ägnar sig åt den senaste flugan.

Mattias:
Har du nåra värda rå.

Kent:
Ja, jag fick den här av min pappa när han kom hem från Asien. Värsta tigerekonomin liksom.

Mattias:
Shit, va coolt; vad vill du byta mot.

Kent:
Nej; den här är liksom asvärd. Går inte å få tag på nåra nya.

Mattias:
Kom igen schyrra rå. Du får två Ericsson och alla mina Telia.

Kent:
Men hallå! Telia är ju värsta byråkratiska kommunisthålet ju, och Ericsson har ju inte en tjalle med det nya inflationsmålet liksom.

Mattias:
Ericsson är ju för fan bäst på hela börsen. Utan dom skulle vi ju vart helt rökta för länge sen, fattaru väl. Förresten har min pappa sagt att tigerekonomierna är utrotningshotade.

Kent:
Är de väl inte alls. Asien växer liksom mer än alla andra nu. Jag lär ju inte ska byta bort den här mot nåt.

Mattias:
Okej, men om du får Peter Forsberg från -98 på köpe rå?

Kent:
Foppa? Bytt är bytt.

Mattias:
Bytt är bytt.

Sagan om fördomen

Det var en gång tre gossebarn som föddes av två mer eller mindre genomsnittliga föräldrar. Naturligtvis var de välskapta och genomsnittliga allihop, och deras föräldrars lycka, skulle jag tro, var ganska nära nyblivna föräldrars i allmänhet, genomsnittliga lycka.

Nåväl, så fort de fick smaka bröstet, sög de alla friskt och lika mycket, tills bröstet var uttömt på all sin mjölk. Sedan la deras moder dem försiktigt ner i den mycket mer än genomsnittligt breda vaggan. Där somnade de; den första först, då han levat längst och hunnit lära känna världen och dess värme; så den andra, och längst var den tredje vaken, ty han hade knappast hunnit känna mer än tävlan ännu. Så kom det sig att den yngste i fortsättningen alltid sög girigast från bröstet, medan den äldste gång efter annan stod tillbaka för sin älskade lillebrors skull.

Så växte pojkarna upp, och deras föräldrar såg på dem med nöjdhet. Det förhöll sig nämligen så, att den förste älskade hela världen, och blint trodde att alla var likadana. Den andre ville älska hela världen, men kände i sitt hjärta att han själv nog egentligen stod över resten av den. Den tredje däremot, var fullt och fast övertygad om att han hade rätt till allt och till att göra vad han ville. På så sätt var de tre bröderna i genomsnitt ganska genomsnittliga.

En dag tog de tre gossarnas föräldrar dem med till ett tivoli. Med slänggungor och sockervadd i alla väderstreck, tycktes det bröderna som de kommit till himmelriket och ingen annanstans. De fröjdades där under många timmar, tills kvällen kom, och deras föräldrar började vilja komma därifrån. Då sa de till sina barn att de fick göra en enda sak till, och att denna enda sak skulle vara snabb och inte alltför högljudd. Bröderna enades då om att de skulle köpa var sin historia i en automat som stod i ett hörn. Den yngste, och numer även störste, fick en norgehistoria. Han skrattade rått och länge åt den dumme norrmannen. Mellanbrodern skrattade osäkert åt den märkliga situationen, medan den äldste skrattade hjärtligt åt skämtet utan att reflektera mer över historiens ursprung. Mellanbroderns historia tog upp ämnet blondiner och blåmärken. Åter skrattade den yngste rått, åt dumma blondiner denna gång. Mellanbrodern kände sig illa till mods. Egentligen höll han med sin yngre bror, men han visste att det var fel. Han vred på sig och visste inte vad han skulle göra, medan hans småvuxne storebror stod dubbelvikt och kippade efter luft. Så roligt tyckte han att det var med historiens drastiska vändning, och de korkade fördomar vändningen utgick ifrån. Den äldste broderns historia så, handlade om homosexuella män, och deras samtal under en bastusession. Nu skrattade den yngste brodern så tårarna sprutade, samtidigt som han förbannade alla stjärtgossar som säkerligen alltid var ute efter just honom. Den äldste brodern skrattade även han så att han tjöt, och tårarna rann utmed hans kinder. En historia som innehåller såväl nakenhet som pruttar och fördomar, kommer nämligen aldrig att kunna vara tråkig.

Nu fick det dock vara nog, tyckte mellanbrodern och läxade upp sina bröder för att de sänkte sig till en sådan nivå. Han tyckte hemskt synd om de stackars homosexuella, och även om de var äckliga, kunde han förstå att de hade nästan samma värde som många vanliga människor. Den yngre brodern struntade naturligtvis i mellanbroderns ord, och gick därifrån. Den äldre brodern däremot, var alltid mån om sina bröder, och lovade därför att sluta skratta åt såna skämt. Då kände sig mellanbrodern stolt över att han gjort världen lite lättare att leva i för alla stackars homosexuella, och han anser sedan dess att den naiva storebrodern visserligen inte förstår sig på världen, men så länge han gör som mellanbrodern vill, duger han ändå gott att samarbeta med.

Så styrde han sin snälle storebror i alla sina dagar. Och har inte samarbetet spruckit, så styr han väl än idag.

Sensmoral:
Vill du genomsnittlig vara; låtsas älska bögar, bara.

Mmm, säkert

En gång i tiden var det säkert att bryta det ur bergets fickor.

Sen blev det ganska osäkert. Gruvdrift har alltid varit ganska läskigt.

Men det var ändå helt okej att stoppa det i sina egna fickor.

Fast sen gick makarna Curie och dog och gjorde det också osäkert.

Men man kunde i alla fall med gott samvete koka upp världshistoriens största tekannor med det.

Fast sen small det och var ganska osäkert igen.

Utom i Sverige. Våra tekannebyggarkunskaper var helt enkelt lite säkrare än i länder där de var mer korkade.

Tills det plötsligt hade varit fel på tekannorna hela tiden och de aldrig hade varit så säkra som de var innan.

Som tur är är det fortfarande säkert att stoppa det i fickor i marken. För nu har vi uppfunnit magiska fickor.

I morgon ska jag leta efter en kappsäck full med pengar som aldrig tar slut.

Jag vet var den finns.

För jag har ritat en karta.

Jo, det är säkert.